Vad innebär kinesiska som modernt språk?

Hanna Sahlberg, projektledare med inriktning mot kinesiska, Fortbildningsavdelningen för skolans internationalisering

I alfabetiska kulturer kommer i nästan varje barns liv ett ögonblick då det plötsligt upptäcker att det kan läsa sitt modersmål. Barnet kastar loss och kan sedan börja navigera självständigt bland oceaner av text och litteratur. Motsvarande ögonblick kommer aldrig för den som ska erövra kinesiska eftersom det är ett kluvet språk där det talade och det skrivna är ganska oberoende av varandra. Alla som ska lära sig att läsa kinesiska nöter in skrivtecken under åratal, och när tillräckligt många har ackumulerats, kan man sakta stöta ut från land i ett hav av kända och okända tecken.

Efter sjätte skolåret i Kina bör man enligt läroplanen åtminstone behärska 2 500 tecken. Kan man skriva 7 000 tecken anses man välutbildad. Ändå innehåller det moderna standardlexikonet över 13 000 tecken. Vad gäller grammatik erbjuder kinesiskan däremot en hel del lättnader jämfört med till exempel franska och de andra språk som hittills ingått i den svenska skolans språkpalett eftersom orden aldrig böjs i någon form. »Kinesiska« som talspråk finns i en mängd dialekter och varianter. Kantonesiska, den stora dialekt som talas i södra Kina och Hongkong, skulle med europeiska mått mätt kunna kallas ett eget språk. Den nuvarande språkpolitiken i Kina betonar den nordkinesiskt klingande rikskinesiskan – putonghua – som gemensamt språk i skolan och det offentliga livet. Det är modersmål för ungefär var femte person i Kina och behärskas av omkring hälften av befolkningen. Rikskinesiska är också det talspråk som svenska elever får lära sig.

Den skrivna kinesiskan har alltid haft hög status i Kina. Historiskt sett behärskades den av en mycket liten andel av befolkningen. De skrivkunniga i kejsarnas tjänst utgjorde ett strategiskt nätverk som genom sin skolning möjliggjorde kommunikation och kontroll över stora landytor, där befolkningen använde vitt skilda dialekter och språk. På många sätt fungerade det kinesiska skriftspråket som latinet i Europa. Allmän läs- och skrivkunnighet inträdde mycket senare i Kina än i Sverige, där reformationen, kyrkans husförhör och folkskola tidigt förde ut skriften också till tjänstefolk och mindre privilegierade samhällsklasser.

Precis som i Kina har kinesiska som studiespråk traditionellt sett även i Sverige handlat mycket om att lära eleverna tecken, något som kräver lång tid av enskild repetition. Idag ser vi ett nytt svenskt skolspråk växa fram inom grund- och gymnasieskolan. De nya kurs- och ämnesplanerna som för första gången reglerar kinesiskan som ett nationellt valbart modernt språk i Sverige innehåller, i motsats till läroplaner i Kina, inga obligatoriska antal tecken för varje nivå. I stället utgår de ifrån Gemensam europeisk referensram för språk (GERS) som beskriver olika grader av kommunikationsförmåga i samspel med andra människor. På grund av kinesiskans djupa klyvning i tal- och skriftspråk förväntas eleven enligt de nya föreskrifterna först att lära sig att tala och senare att lära sig läsa och skriva. Vad gäller bedömningen av varje steg i kinesiska är skalan av förväntad kommunikativ färdighet förskjuten i förhållande till de andra moderna språken. Eleverna antas alltså uppnå de olika kommunikativa målen senare i sina studier än elever som studerar europeiska moderna språk.

Ett av de politiska argumenten som användes för att höja kinesiskans status som självständigt skolspråk i svenska skolan var att eleverna skulle gå vidare och bidra till svensk handel med Kina och använda sin språkförmåga i tjänst för svenska företag. Men många så kallade sinologer och Kinakännare som arbetar för svenska organisationer, medier och andra företag vittnar om att de trots utbildning i kinesiska ändå ofta använder sig av tolk i arbetslivet, till exempel när dokument ska läsas och avtal ska ingås. Man kan alltså fråga sig om det alls är lönsamt för svenska elever att studera kinesiska i skolan om de ändå många gånger kommer att behöva tolk. Men förutom att en hel del vardagliga och sociala situationer faktiskt kan bemästras med hjälp av några års studier i kinesiska som modernt språk kan språkstudierna också ge en unik kulturell kompetens, även för den elev som inte fortsätter med kinesiska på universitetet. Som Cecilia Lindqvist visade då hon introducerade kinesiska i en Stockholmsskola i början av 1970-talet och senare i sin bok Tecknens rike, kan skrivtecknen i sig själva vara pedagogiska vägar till kunskap om kinesisk historia och kultur. Eftersom undervisningen i moderna språk också bör omfatta olika aspekter av det kinesiska samhället kan en elev som fått med sig kinesiska från sin svenska skola i bästa fall ha avgjort större kompetens när det senare gäller att till exempel avgöra om en affärsförbindelse med ett kinesiskt företag är rimlig - eller önskvärd. Och inte minst: mötet med kinesiskan kan ge en egen djup insikt om att världen kan läsas på så många olika sätt.

Kontakt

För mer information kontakta:

Hanna Sahlberg
tel: 018-471 79 73
e-post: hanna.sahlberg@fba.uu.se